I dag har jag ingen rubrik att sätta till mitt inlägg. Vet inte riktigt vad det skulle vara isf, med tanke på allt som har hänt dom senaste dygnen.
Vet inte riktigt ens vad jag ska säga eller skriva. Det kommer bli ett luddigt inlägg det här med många stavfel. Är så fruktansvärt trött, men känner ändå att jag vill skriva ett inlägg.
I söndags eftermiddag blev jag moster! En liten Elias har jag fått som systerson. Elias lämnade oss innan han föddes och blev en ängel. Den finaste ängeln vi har!
Jag har haft min systers och Magnus barn här sedan i lördags, och nu åkte dom precis hem. Känns tomt utan dom i huset, saknar dom redan. Men jag vet att Nettan och Magnus med saknat dom. Det som hänt min syster och Magnus är helt ofattbart. Jag pratade ju länge med min älskade syster i telefon i fredags. Vi skrattade och hade kul och pratade framtid. Allt var så bra. Och sen....några timmar senare händer det som inte får hända. Varför?? Varför just dom?? Jag levde på hoppet, gav inte upp tanken på att allt skulle ordna sig. Jag ville så gärna för deras skull att det skulle funka. På söndagen kom samtalet jag alltid kommer att komma ihåg. Elias var född. Men han var bara till låns, han var en ängel som är saknad av många nu. Eftersom jag hade deras andra barn här så har jag försökt hålla modet uppe. Jag har gått undan och gråtit, för att dom inte skulle se mig ledsen. Lilla Eddie är helt ovetandes om vad som har hänt. Han har gett mig lite styrka i allt med sin positiva energi. Men nu har dom åkt. Och det känns i mitt hjärta. Nu kan jag inte göra annat än o gråta. Men jag gömmer mig fortfarande......varför? Skulle så gärna vilja gå in till Jonas och gråta hos han...men jag klarar det inte. Sitter i köket och låter tårarna rinna tills dom droppar ner på duken. Varför kan jag bara inte låta någon se mig ledsen? Jag är ledsen för min systers skull och hennes man. Det gör så fruktansvärt ont i mig av att veta att dom har det så jobbigt just nu. Vet inte hur jag ska kunna hjälpa dom heller.
Ger upp nu med detta inlägg nu. Orkar inte skriva mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar